Nyckelord: översvämning

Oh fy bubblan. Jag lider med dig.

Jag med, Ki

Låter hemskt, må uppehåll stå dig bi!

Nä men usch Säluttern!

Och här sitter jag och önskar regn, medan ni på andra ställen har såna väldiga problem. Fy på mej!!!

Stackare här är det ingen sådan katastrof men det har regnat i en månad snart är så trött på det.

Tänker på dig och din familj. Hoppas att skadorna inte blir för omfattande.

Stackars Dig/Er,jag tänker på Dig !
Monika

Usch vad trist! Ninalina du får ta dig en liten resa söderut och hälsa på lite orkidévänner. Vi har inte heller fått in vatten i huset men fodret till djuren går inte att skörda så där kan det bli lite kris om inte vädermakterna ser till att vi får lite sol och värme.
Hälsn. Helen

Det som händer nu i Sverige påminner mig starkt om hur det var då jag var barn. Översvämningar - två/tre gånger om året. Då det var som värst tyckte jag och min syster att det var roligast. Och det var det - till föräldrarnas besvikelse… Det var bara att släppa sig ner från fönsterbrädan direkt i den envisa vattenströmmen och simma tillsammans med allt annat som flöt omkring. I leken ingick också att hojta varje gång man stötte på något under vattnet som vi kände igen … Vi samlade, på så sätt, poäng medan vattnet steg och hindrades inte av de stängda dörrarna i källarutrymmen…. Sådana dagar kom föräldrarna hem från jobbet fönstervägen. Pappa hade monterat en stege, nära ett av fönstren, som vette mot gatan. Dessutom - en hemlig anordning för att öppna fönstret utifrån… Ja… sen möttes vi alla av mögellukten inomhus. Den spirade genom golvbrädornas springor. Tur nog stannade vattnet alltid tjugocentimeter under golvet… Men vi barn lyssnade på det och först då kom rädslan, samtidigt som föräldrarna smidde planer på hur de ska återställa förödelsen, på vad de ska göra för att veden till vintern ska bli torra och hur de ska planera vädringen av huset så att tjuvar inte ska ta sig in hos oss.
På den tiden visste jag inget om orkidéer. Fel. En orkidé fanns det – en terrestialtväxande, men den kändes inget märkvärdigt. Vi hade däremot en kaktus, som hade gått i arv. På något sätt hade den hamnat i min fars familjs ego, någon gång under det Första världskriget. Det har varit min farmors kaktus och den har fått flytta mellan olika länder på Balkan under det Första och det Andra världskriget. Hur som helst så minns jag att den hade en hedersplats på vår trånga gård samt en charmig, en välbelyst hörna i farstun – allt från sen höst till våren. Det året, 1963, skulle mina kusiner ha en fest på våren. Kaktusen fick bo en tid i källaren. Sedan kom översvämningen……….. Kaktusen var då ca 60/65 år. Jag minns att den var då mer än en meter hög. Tyvärr… Den klarade inte omställningen – den hade fått ligga för länge i blött……. Hade den levt… skulle jag ha gjort allt för att få den hem till mig……. Vad den hette på latin – det vet jag inte. Vårt familjenamn var: ” Efter hundraår blommandekaktus”. Den skulle ha blommat nu…. om jag hade tagit väl hand om den…
/Jag kommer från Sofia, Bulgarien./
PS. Men vad roligt att markorkidéerna frodas hos er, Sälutern!!!
//Lina

Tack för all sympati - det är gott att få några medkännande ord av sina vänner när det känts påfrestande! Ni var suveräna tumhållare oxå, för vi har haft uppehåll och till och med lite sol idag! Tack för det
Lina/aa: du skulle ha varit med och jumpat på vågorna här och blivit barn på nytt Vi hade lagt golvvärmeslingor i ett rum, och de vilar på masonit och ovanpå är ett lager playwood och sedan mattan. Detta flöt upp som ett jätteisflak och när man gick över det blev man lätt sjösjuk...
Idag har de rivit ut allt och fläktarna går, nu beror det på vädret hur fort allt torkar upp så att nytt golv, nya lister och ommålningar etc. kan ske.
Ninalina, jag blåser mig blå på alla hotande grå moln så att de ska komma till dig och vattna din trädgård i lagom dos och skänka dig lite svalka!